Ett så tänkvärt inlägg!

"Kriget tar allt mer över både världen och våra medvetanden. Precis som under andra världskriget är det en glidande och omärklig process – där det mest skrämmande är hur vi börjat normalisera kärnvapen,"

"En av de stora förtjänsterna med Astrid Lindgrens dagböcker från åren mellan 1939 och 1945 är att de skildrar det smygande i denna process och upplöser vanföreställningen att det finns en brytpunkt i tiden då vi plötsligt kommer till insikt om att vi har inträtt i ett nytt historiskt skede. Historikern Henrik Berggren skildrar detta fint i sin boktrilogi ”Landet utanför” om Sverige under andra världskriget – hur vardagslivet fortsätter, biograferna går för fullt, dansorkestrar spelar och kvinnor och män blir kära och får barn. De som lever i en katastrofal tid behåller ändå alltid människans grundläggande förtröstan om att det inte kommer att gå så illa.

"Ändå är det inte främst med Pomperipossa och kofoten som Astrid Lindgren visar en för vår tid förebildlig motståndsanda. Det är med sina krigsdagböcker som hon gestaltar hur en enskild medborgare kan ta ansvar för världen, genom att verka i den som vittne. Hon gör det helt utan tanke på att hennes skrivande ska förändra världen, däremot fast besluten om att världen inte ska få förändra henne. Den tysk-judiske litteraturprofessorn Victor Klemperer gjorde något liknande i sina dagböcker från åren 1933 till 1945, ”Intill slutet vill jag vittna”, där han skildrade hur nazismen i Tyskland växer från ett ”övergående obehag” till ett nytt världskrig."

"”Jag undrar vad framtiden ska säga om atombomben, om den skall markera en helt ny epok i människans tillvaro eller ej”, skriver Astrid Lindgren i slutet av 1945. ”Freden är inte mycket att trygga sig till, atombomben kastar sin slagskugga över den.”

I denna slagskugga lever vi alltjämt, med skräcken för kärnvapenkatastrofen – den slutgiltiga existentiella gränsen – inristad i det kollektiva medvetandet. Och kanske är det mest skrämmande med de senaste årens militarisering av våra medvetanden hur diskussionen om kärnvapnen får ett allt mer bedrägligt sken av normalitet."

"Vi vet i dag lika lite om framtidens historieskrivning som Astrid Lindgren gjorde 1939. Ändå är det lätt att stämma in i den analys hon gjorde den 1 september samma år, när hon ännu inte förstod att det vi i dag kallar andra världskriget hade börjat:

”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet.”"
https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-ingen-tror-pa-tredje-varldskriget-forran-det-brutit-ut/?