Har läsarna här några favoriter och förslag till litteraturpris?😎

Nobelpriset gick som bekant till Olga Togarczuk och Peter Handke.

https://www.svt.se/kultur/olga-tokarczuk-jag-ar-en-del-av-en-stor-kraft

Priset till Handke får kritik:

"Anhöriga till offren för folkmordet i Srebrenica kräver att Svenska Akademien drar tillbaka litteraturpriset till Peter Handke. Samtidigt kommer hård kritik från den amerikanska författarorganisationen Pen.

– En man som har försvarat Balkans bödlar kan inte få det priset, säger Munira Subašić, ordförande för Srebrenicas mödrar."

https://www.svt.se/kultur/amerikanska-pen-kritiserar-nobelpriset-vi-ar-forstummade

Nej, han borde inte fått det fina priset!

Varför kan inte Akademien göra rätt när de nu har chansen?!

Olga är djurrättsengagerad och feminist. 🙂🌺

https://www.dn.se/kultur-noje/fem-snabba-fakta-om-2018-ars-nobelpristagare-olga-tokarczuk/?fbclid=IwAR0FIJi886bzWWpntqB2a0M7TgYAYAKoLZO7yAVGLb84mYVjg09wh-IjxDA

" Ser man ut över listan av pristagare är det bara konstigt." (källa)

Inte bara konstigt eller "dammigt"! Det finns massor av fantastiska författare och så väljer man - en dammig folkmordsförnekare!?!

Svenska Akademien får med rätta kritik för att de gav priset till en folkmordsförnekare.

Här är det kulturpersonligheter som protesterar genom en performanceaktion utanför Börshuset i Stockholm. 

"– Vi vill säga att vi har lyssnat på Srebrenicas mödrar, säger dramatikern America Vera-Zavala"

Men akademien slingrar sig …

https://www.svt.se/kultur/kulturpersonligheter-i-protest-mot-nobelpriset

Hur kunde de undvika att göra rätt när de hade chansen?

Akademien "kände inte till …"

https://www.svd.se/har-ifragasatter-handke-antalet-doda-i-srebrenica?fbclid=IwAR3l9JYvYqrSXlR4sFvJYi6x-fEmkyCoSWafBfp_7_TQXnuWj-NG0ECG2Mk

Det här med att ge Nobelpriset till en folkmordsförnekare har gjort att jag totalt tappat respekten för Akademien. Många har skrivit bra artiklar om varför Handke inte borde få priset. Senast idag en översättning av artikeln som först publicerades i New Times, skrivet av författare Alexander Hemon som själv har rötter i Bosnien. 

"Min första reaktion kan ha varit misstro. För hur skulle en författare som fantiserat fram änglarna under Berlins himmel i Wim Wenders film – fulla av omsorg för alla stadens medborgare – kunna tro att ”muslimerna” i det multietniska Sarajevo massakrerade sig själva för att lägga skulden på serberna, och att båda sidor begick grymheter i Srebrenica. Handke insisterade att siffran över mördade bosnier var starkt överdriven och att serbernas lidande kunde jämföras med judarnas i Nazityskland. "

https://www.dn.se/kultur-noje/alexandar-hemon-dagen-nar-jag-slutade-lasa-peter-handke/

En annan av kulturprofilen Jasenko Selimovic, också med rötter i Bosnien, som en reaktion på Magnussons och även Rebecka Kärdes artikel i DN:

"Skriver Magnusson någonstans att Handke inte förnekar ”folkmordet”? Läs ordagrant. Använder han ordet? Jo, en gång, när han refererar vad Handkes kritiker säger. Vilka ord väljer han själv? ”Handke förnekar inte massakern i Srebrenica” är citat i rubriken. Intressant, eller hur?

Det stämmer ju också, varken Handke, eller någon annan, mig veterligen, förnekar massakern. Det vore ju lite svårt eftersom det finns omkring 8000 kroppar. Frågan om förnekelse av folkmord i Srebrenica handlar om hur de dödades, varför de dödades och hur det gick till. Inte om de är döda eller ej. Så vad är det egentligen Magnusson garanterar ? Inget mer än att Handke inte förnekar att det finns 8000 kroppar. Förstår inte Kärde hur han drar henne vid näsan? /…/

Avslutningsvis: jag tror inte att Nobelkommittén behöver ta in några bosniakier (eller för den delen några andra nationaliteter) för att förebygga upprepningen av denna skandal. 

Det räcker att ni läser på. "

https://www.expressen.se/kultur/ide/rebecka-karde-saknar-kunskap-om-srebrenica/

En av de finaste och mest gripande texter om detta är enligt min uppfattning skrivna av Johannes Anyuru (författare till "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar"). Han skrev det på sin FB-sida på offentligt och jag vet att det är okej att texten återges i sin helhet. Sedan blev hans text en artikel i GP men här är texten från hans profil på FB.

"DARRNING

”The prize is always political, always a compromise, always a statement of values.”

— Ron Charles, Washington Post

En instans som hämtar auktoritet ur en påstådd förmåga att ”objektivt” bedöma litterär ”kvalité” måste ju bevisa att den till skillnad från oss andra är förmögen att göra detta — förmögen att träda ut ur samtiden, ut ur den egna horisontens begränsningar, ut ur översättningens problem, och så vidare, och ett sätt — möjligen det enda sättet — att göra detta på är att lyfta fram författarskap som utöver att vara uppenbart fantastiska också kringgärdas av just det som samtiden fördömer, det som borde göra dem omöjliga: ju mörkare skuggor som vidhäftar upphovspersonen, desto renare tycks ju ens egen blick vara när man hyllar verket. Så hamnar man via postmodernismen i en gotisk litteratursyn, där geniet åter bör vara ett monster, en mr Hyde, en man som går emot pöbelns moral och det politiskt korrekta; plötsligt kan övergrepp, våld och andra etiska avgrunder inte bara tolereras ifrån konstnären, utan blir en sorts adelssköld. Årets nobelpristagare i litteratur, Peter Handke, utför nästan övertydligt sin del av denna ekvation när han kommenterar priset med att säga att nobelkommiten har gjort ”ett modigt val”, eftersom ”man har röstat på litteraturen, inte politiken” — han är nämligen, påstår han, ”ren litteratur.”

Dagen efter att de båda nobelprisen har tillkännagivits är en av de första riktigt kyliga höstdagarna; stålhimmel över SVT-byggnadens lite bunkeraktiga byggnad.

Jag tycker om att skriva in himlar, väderfenomen, adresser i sådana här texter. Situera kroppen, blicken, i landskapet, i årstidernas skiftningar, i tidens rörelse.

Jag sitter i det som kallas för ett greenroom och väntar på att kommentera priserna i teveprogrammet Babel; jag tittar upp på en teveskärm där man i realtid kan följa vad som sker i studion. Anders Olsson talar med Steve-Sem Sandberg om Peter Handkes författarskap; de är båda lyckliga, de gratulerar liksom varandra över sin förträfflighet, sen kommer de, eftersom de måste, in på hans ställningstagande för Serbien under Jugoslavienkriget, hans förminskandes av de etniska rensningarna under detta krig, hans märkligt tomma tal på Slobodan Milosevics begravning… de är rörande överens om att inget av detta ska påverka bedömningen av hans verk.

Makt producerar en sorts overklighet eftersom dess våld alltid hinner före: makten ställer dig inför våldets fullbordade faktum, och det är du som framstår som våldsam när du protesterar. Övergreppets logik: ”nu har detta hänt, och det är olyckligt, men vi måste ju trots allt fortsätta arbeta tillsammans, barnen måste fortsätta gå i samma högstadieklass” etc — det blir den som pekar på våldet som framstår som våldsam, kontroversiell, oresonlig… som ”den sämsta ständiga sekreteraren i akademiens historia”… jag tittar upp på teveskärmen och tänker på mörkret som omger tevestudion: rent konkret omges många tevestudior av en ring av mörka draperier, svarta golv och väggar: möbler, gäster, alltihop, verkar sväva i natten. Det är bara en bild, men jag tänker på den just då, och jag tänker också på nyhetsbilder som jag måste ha sett i mina tonår, när Jugoslavienkriget pågick: en ström av flyktingar som vandrar i snö; en bosnisk man som berättar hur bakbundna pojkar och män fördes ut i skogen, radades upp, sköts, sparkades ner i ett dike; bosniska män bakom taggtråd, avmagrade till skelett; massgravar; nakna kroppar i lerig jord. I evestudion, i en soffa som flyter i natten, säger Steve-Sem Sandberg:
”Jag tycker absolut inte att detta ska tas med i bedömningen.”

Ibland inbillar jag mig att jag har avlägsnat mig så långt ifrån mitt ursprungs platser och de erfarenheter som formade kontaktytorna mellan min kropp och språket att jag till slut har erövrat det tvetydiga privilegiet att inte längre behöva hamna i fysisk affekt på grund av vad människor säger; som om det mellan mig själv och språket fanns just en mörk ring, en tomhet. Men jag satt där och tittade på en teveskärm och den välbekanta mardrömskänslan från en annan tid kom krypande i mig; språket förvandlat från ett spel av klanger och betydelser till en händelse där jag själv, mitt liv — mitt livs värde — stod på spel. Språket vänt ut- och in: mitt liv är nu det stumma stycke av världen de andra talar om. Mina händer darrade, som innan matcherna i muay thai, när jag höll på med det — märkligt att uppleva samma sak där, bland salta kex och fina ostar. Jag tror inte att de som inte har upplevt det helt kan förstå. De saknar kunskapen. Eftersom de aldrig har darrat.

När jag skrev om massgravarna ett par stycken upp valde jag att konsekvent radera ordet ”muslimsk” och ersätta det med ordet ”bosnisk” — ”Jag tycker absolut inte att detta ska tas med i bedömningen.”

Jag började skriva den här texten för att skapa en känsla av skam. Den som inte sörjer de döda, och inte känner sig berörd av dem på ett sådant djup att det påverkar deras tänkande, deras skrivande, kan kanske åtminstone känna skam inför dem. Skam inför att vi inte stoppade det. Skam inför deras tystnad. Skam inför de som lämnades kvar.

Men jag undrar, när jag nu sitter hemma i min soffa och skriver detta — en soffa som inte alls flyter runt i natten utan i allra högsta grad är en del av världen och har vissa, specifika, materiella betingelser — i själva verket är soffan inte min, eftersom vi just nu hyr vår bostad möblerad — naturligtvis är också soffan i tevestudion del av den materiella världen, av ekonomin, våldet, freden — det här är bara bilder — men jag sitter alltså här i en hyrd soffa och tänker på nobelpriset och undrar om det helt enkelt kan vara så att de som gav priset till Handke, och som kan tala om Handkes våldsamma uttalanden på ett visst sätt, inte känner någon skam inför de döda eftersom ingen av dem har muslimer i sin intimsfär: de lever i ett Europa som återigen drömmer om att fördriva just muslimer — låt oss inte glömma att den hyrda soffa jag sitter i till exempel står i ett land där ett politiskt parti skickar ut flygblad till muslimers bostäder, med bilden av ett flygplan och texten ”dags att åka hem” — de lever här, med mig, med oss andra, men kanske är det så att deras världar är ordnade så att den enda muslim de behöver se i ögonen är en taxichaufför — en blick i en backspegel — eller någon som tar emot deras beställning på en restaurang, eller kanske en författare som skakar deras hand i en tevestudio, och som bara omärkligt viker bort blicken, eftersom han på något underligt sätt skäms i deras ställe.

*

Men jag ville egentligen skriva om Herodotos och skyterna.

Det verkar ju vid en första anblick både tondövt och kontraproduktivt att just detta år, när hela litteraturvärlden hoppades på en signal om en nystart — kanske ett pris till två kvinnor, eller till ett språkområde som inte belönats med ett nobelpris på länge — ge priset till Peter Handke.

Herodotos berättar om ett förslavat folk — skyterna — som gör uppror. Deras herrar befinner sig på ett fälttåg som varar så länge att slavarna glömmer bort att de är slavar och helt enkelt tar makten. När herrarna återvänder och upptäcker att ordningen har raserats, att en kris råder, drar de sina svärd för att kuva slavarna, men till sin förvåning förlorar de striden. Efteråt påpekar en av dem då att de gjorde fel som bemötte slavarna som en armé av fria människor, av jämlikar: ”Låt oss lägga ner svärden,” säger han, ”och istället plocka upp våra piskor, för att på så sätt påminna dem om att de är slavar”. Krigslisten är framgångsrik, den gången: slavarna som stod emot sina forna herrar när de angreps med svärd, som signalerade att de var jämlikar, blir skräckslagna inför piskorna, kastar sina vapen på marken, och ber om nåd. Men den här metoden för att upprätthålla suveränitet fungerar förstås bara fram till en viss gräns: slavarna måste någonstans, djupt inuti, fortfarande känna sig som slavar, som underlägsna, och akademien gör sig alltmer irrelevant varje gång de visar sig oförmögna att behandla en global, skrivande offentlighet som bestående av jämlikar och istället ser den som en pöbel som måste disciplineras med maktfullkomlighet och ett trots som närmast blir provinsiellt, liksom bonnigt, när det vägleder en i utdelande av ett pris till ”mänskligheten”: tänk på Horace Engdals nästan teatrala gapskratt när han efter ett sammanträde, mitt under akademiens kris, kom ut i en gränd i Gamla Stan och möttes av journalisternas kameror — är inte detta obrydda gapskratt snarlikt gesten att ge nobelpriset till Peter Handke, och är det inte samma gest att när man för en gång skull ska dela ut två priser ge BÅDA dessa till européer, och försvara dubbelbröllopet med att man i år visserligen har läst böcker från andra världsdelar, men att man kom fram till att européerna (fortfarande) var bäst.

”Det här är inte en politisk text.”

För övrigt finns det ytterligare en osmaklig dimension i att just akademien insisterar på den fullständiga åtskillnaden mellan författare och verk: finns det någon enda människa som tror att det är möjligt att vara offentligt kritisk mot akademiens ledamöter och fortsätta erhålla priser ifrån dem? Denna akademi vars ledamöter talar om att krossa poeter som löss under sina tumnaglar för att de har sagt något om ålderskillnaden mellan dem och deras fru — ska läxa upp oss andra om att vi måste lära oss skilja på verk och författare.

Efter inspelningen, när vi hade lämnat studion, när vi två gånger hade trätt igenom den mörka ringen, frågade en av mina kollegor om jag skulle vilja sitta i svenska akademien. Jag skrattade högt.

Regn i luften idag, och kråkor. Löven lysande gula. Jag är hemma i Göteborg. Skulle ha skrivit annat idag. Men jag darrade. Nu ska jag snart hämta min dotter på förskolan.

Toni Morrison, ungefär: ”The real work of fascism is to keep people busy proving they have a history, a language.”

— Om Profeten sägs det att han nästan aldrig skrattade så att det hördes, eller så att hans tänder syntes, men att han ofta log; ett leende skuggat av någon sorgsen hemlighet."

https://www.facebook.com/johannes.anyuru/posts/10156965037292955

Anne Ramberg:

"I sina apologetiska strävanden hänvisar man till vad två ”forskare” menat att Handke menat. Men Herregud! Är Akademien oförmögen att läsa och förstå vad Handke i klara verba faktiskt sagt?När man läser vad Handke uttryckt är det uppenbart att Akademien valt att ge årets Nobelpris till en folkmordsförnekare. Det handlar inte om att anlägga politiska aspekter på Nobelpriset. Det handlar om att följa testators vilja och att värna allmänna humanistiska värderingar. Anständighetskravet fyller Handke inte. Då duger det inte att gömma sig bakom oklara intellektuella murar. Att Svenska Akademien valt att frångå Alfred Nobels uttryckliga önskan att priserna ska syfta till komma mänskligheten till den största nytta är egenartat. Och i det läge Akademien befinner sig högst olyckligt."

https://annerambergs.wordpress.com/2019/10/12/ett-anstandighetskrav-for-att-belonas-med-nobelpris/

#8 #9 #10 #11 Loris, Tack, bra skrivet. 🌺
Bedrövligt, minst sagt, för att inte ta till starkare ord …😢

Senast idag, docent i historia vid Lunds universitet Sanimir Resic, också från Bosnien, skriver om samma och argumenterar varför priset inte borde gå till Handke:

"Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag fastställde 2004, att det som hände sommaren 1995 var ett folkmord. Detta bekräftades av Internationella domstolen i Haag 2007. År 2009 röstade EU-parlamentet med överväldigande majoritet för en resolution som följde Haagtribunalens slutsats; det var ett folkmord. Detta skall ses i ljuset av FN:s folkmordskonvention, antagen den 9 december 1948, som stipulerar att envar gärning ”…förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp…” är ett folkmord /…/

Målet var att utföra kulturmord på de bosniska muslimerna. Den 400-åriga muslimska delen av regionens historia skulle sprängas, skjutas och brännas bort; därav förstörelsen av Vijecnica, det gamla österrikiska rådhuset i Sarajevo, som hyste världens näst största arkiv från osmansk tid. Minnet av denna del av den gemensamma historien skulle suddas bort. "

https://www.expressen.se/kultur/ide/akademien-har-oppnat-en-burk-med-maskar/

#12 Tack själv för att du tog upp det här till diskussion! 🌺❤️🤗

Att Akademien nu försöker slingra sig med att de inte "kände till", gör bara att de sjunker ännu mer…

Handke har ju tidigare kritiserats och fråntogs Heinrich Heine-priset efter protester 2006.
När han tilldelades Ibsen-priset i Norge 2014 möttes han också av protester.

Hur kunde Akademien någonsin tro att det var en god idé att utdela Nobelpriset till en folkmordsförnekare? Eller - ignorerar de bara? 

https://expo.se/2019/10/handkes-tidigare-v%C3%A4nner-%C3%A4r-hj%C3%A4ltar-f%C3%B6r-dagens-terrorister